Historien om Daggtorpet
Indelningsverket
Sveriges indelte soldat
AV PATRIK NILSSON
Under tre sekler spelade de indelta soldaterna en avgörande roll för Sveriges försvar. Än idag bär många svenskar namn som en gång skapats för soldaterna.
Allt eftersom det svenska Östersjöväldet växte ökade behovet av armé- och flottstyrkor, som kunde försvara det mot revanschhungriga fiender. Dackefejden 1541–1543 fick stor betydelse för den svenska arméns vidare utveckling. Beväpnade bönder under upprorsledaren Nils Dacke förmådde på kort tid ta kontroll över nästan hela Småland och de södra delarna av Östergötland, innan Gustav Vasa lyckades vända på utvecklingen. De beväpnade bondeskarorna skulle tyglas, men visade på sin militära potential, och samtidigt var de billigare i drift än de lojalitetsmässigt mer svårkontrollerade värvade utländska legotrupperna. Kungen fattade beslutet att de utländska trupperna skulle ersättas med en ny, stående armé bestående av svenska soldater. Ogifta, unga karlar skulle rekryteras på frivillighetens väg, och kungen bestämde att såväl befäl som soldater skulle förses med en gård eller ett torp och en markbit att bruka som en del av sin lön. Under de sista åren hade rekryteringen varit så framgångsrik att 15.000 man stod under vapen i den svenska armén. Huvuddelen av soldaterna kom dessutom från de fyra landskap som visat sig mest upprorsvilliga under tidigare decennier: Dalarna, Västergötland, Östergötland och Småland.
Utskrivningarna
År 1619 fattades nästa beslut som skulle få betydelse för arméns utveckling, Gustav II Adolfs krigsfolksförordning, som stadgade att var tionde man i landet skulle göra militärtjänst. Krigsmaktens manskap skulle rekryteras genom regelbundet återkommande utskrivningar. Behovet var dock vida större än befolkningsunderlaget. Trots att Gustav II Adolf till sommaren 1632 hade lyckats mobilisera 150.000 man, tio gånger fler än Gustav Vasa, var det till 90% värvade utländska trupper som stred under de svenska fanorna i Lützen samma år.
Manskapsförlusterna var enorma, mindre till följd av strider och mera på grund av sjukdomar. Ett inte ovanligt exempel var ett regemente östgötar på 1.086 man som under en kort period förlorade 710 man, dock enbart 181 i stupade eller sårade. Eländet på andra sidan Östersjön återspeglade sig i varje socken, varje by, mer eller mindre varje gård i hemlandet. Av 255 utskrivna soldater från Bygdeå socken i Västerbotten, avled 215 åren 1620–1640. Knekttjänst blev mer eller mindre en dödsdom.
Kriget i skåne – en vändpunkt
Efter det 30-åriga krigets slut skedde en konsolidering och återuppbyggnad av de svenska stridskrafterna, utan att själva indelningsverket förändrades. Den danska invasionen av Skåne 1676 blev dock en vändpunkt. Det stod klart att man måste skapa ett indelningsverk som kunde mobiliseras snabbare och dra i strid med omedelbar verkan, men också att Skånelandskapen måste försvenskas och säkerställas på samma sätt som ”Dackelandskapen”. Ett av sätten var att förlägga en ny örlogshamn med befästningar till Karlskrona, en annan att bygga ut befästningar och inrätta garnisoner i Malmö, Landskrona, Helsingborg och Kristianstad.
Över största delen av riket inrättades ett (yngre) indelningsverk för att underhålla fotfolk, ryttare, båtsmän och deras officerare. 1682 ordnades avtal med de olika landskapen om rusthåll vilket innebar att ett visst antal gårdar bildade en rote och samsades om att hålla en indelt soldat med torp och utrustning. Därmed kunde man mobilisera en övad armé på mycket kort varsel.
För att kunna skriva ut ett utökat antal soldater om behovet påkallades under krig, inrättades ett system med ”tremänningar”, där tre rotar slog sig samman för att utrusta ytterligare en fotsoldat eller ryttare och häst. När det stora nordiska kriget gick på högvarv utvecklades systemet ytterligare med fyr- och femmännings regementen.
Det visade sig snart att för säkerställandet av behovet av båtsmanshushåll i Skåne och framför allt till den nya örlogsstationen i Karlskrona, fanns det inte ett tillräckligt befolkningsunderlag. För att täcka behovet förflyttades tusentals finländare från kustsocknarna i främst Österbotten med sina familjer till Blekinge. Samtidigt innebar detta en uppluckring av den nackstyva befolkningen i den tidigare danska provinsen.
Poltavakatastrofen
1700-talets första decennium blev katastrofernas år. Kriget i öster blev aldrig den seger och det slutliga avgörande man väntat på. När man på sommaren 1708 överskred den ryska gränsen efter en makalös kraftansträngning med mobilisering av 49.500 man, blev det den ryska armén som fick sista ordet.
Vid Poltava den 28 juni 1709 plöjdes bokstavligen led efter led av indelta och värvade soldater ned i den ukrainska myllan av tsarens numerärt överlägsna trupper. Nästan 7.000 svenska soldater stupade. Katastrofen fullbordades några dagar senare när resten av armén kapitulerade – så när på tusentalet man som tillsammans med Karl XII lyckades fly till Turkiet – till tsar Peters trupper. Totalt gick 23.000 man i rysk krigsfångenskap.
Julafton på batteridäcket
I Poltavakatastrofen och de umbäranden som föregick vintern 1708–1709 försvann inte bara drygt 48.000 svenska soldater. Hela armén med alla dess förband, 49 olika regementen och kårer utplånades. Här krossades, med en fasansväckande kulmination under fyra heta julidagar, större delen av den indelta armé som Karl XI hade skapat. Tillsammans med den gick värvade svenska, finska, ingermanländska, estniska, livländska och tyska soldater under.
Ändå var det bara katastrofernas början. När danskarna åter invaderade Skåne 1710 stod indelningsverket pall – förbanden sattes upp genom nyrekrytering inom systemet. Men även denna armé gick under vid försvarsstriderna i Tyskland, och åter fick man ersätta förlusterna från grunden. Den armé som invaderade Norge 1716 och som grävde löpgravar utanför Fredrikshald 1718 var även den indelt. De finska förbanden hade å sin sida utkämpat en seg försvarsstrid i öster, tvingats retirera in i (nuvarande) Sverige, bara för att gå till historieböckerna som Armfelts karoliner, ihjälfrusna vid fjällmarschen vintern 1718.
Midsommardansen – höjdpunkten under de återkommande sommarövningarna.
1800-tal – från indelt soldat till beväring
Förlusten av Finland 1809 innebar naturligtvis ett hårt slag för krigsmakten. Samtliga finska indelta regementen försvann sin kos! I det rumphuggna Sverige fick man klara sig så gott man kunde. Under 1800-talets första hälft ökade den indelta arméns styrka från 21.645 man till 23.539 man, men motsvarade på intet sätt den totala befolkningsökningen. Kavalleriet på 3.300 man var fördelat på tre regementen och fem mindre kårer, medan infanteriet med 20.239 man var fördelat på 19 regementen och fem mindre kårer, inklusive fem ”avsuttna” kavalleriregementen och kårer som omvandlats till infanteri. 5.686 båtsmän tillhörde flottan.
1800-talet blev dock vändpunkten för den indelta armén som slagits i Europa under stormaktstiden och försvarat gränserna under frihetstiden. När den preussiska värnpliktsarmén firade triumfer mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1870–1871 skedde en definitiv omsvängning i folkopinionen. Visserligen hade försök med en regional beväring påbörjats redan på 1810-talet på Gotland, följt av en nationell beväring för hela riket, som dock snarast var reservtrupper bakom linjen. Även diskussionen fördes om en folkmilis efter mönster från Schweiz, men ansågs inte helt täcka det svenska behovet. Inte minst var det finansieringsformerna som blev en stötesten, men 1901 kunde det nya systemet med allmän värnplikt införas.
Våra rötter i historien
I dag känner de flesta till den indelte soldaten och hans historia genom Vilhelm Mobergs romanfigur, knekten Rasken, antingen via boken eller genom TV-dramatiseringen. Men det fanns hundratusentals Raskens i verkligheten. Om Du följer dina rötter bakåt i tiden är chansen stor att Du hittar en eller flera båtsmän, ryttare eller soldater bland förfäderna. Större delen av de svenskar och finnar som har sitt ursprung på 1700- och 1800-talens landsbygd är sentida släktingar till soldat- och båtmanstorpens invånare. Under hela den tid det yngre indelningsverket existerade, från 1682 till 1901, tjänade drygt en halv miljon soldater och båtsmän på torp runtom i landet.
De byggde göta kanal och sveaborg
I fredstid sändes tusentals indelta soldater årligen på stora arbetskommenderingar till kanal- och järnvägsbyggen, till fästningsbyggen som Sveaborg utanför Helsingfors eller till att bygga broar och parker, bl.a. i Stockholm. Under några intensiva sommarveckor drillades soldaterna på övningshedar av vilka några är bevarade medan andra bara finns kvar i form av ett namn som minner om gångna seklers verksamhet: Ljungbyhed, Axevalla, Backamo, Hultsfred slätt, Malmslätt, Polacksbacken, Romme hed, Gumboda och Notviken och många andra.
Sedan soldaterna tränat i exercis, skjutning och andra övningar, kulminerade livet på heden med stora festligheter kring midsommar. Ofta samlades tusentals människor från när och fjärran för att uppleva de avslutande övningarna, idrottstävlingar och lekar, marknadsgyckel och midsommardans.
Flottans indelta båtsmän sändes till örlogsstationerna i Karlskrona och Stockholm där många antingen fick arbeta på varven eller med underhåll av fartygen, medan andra sändes på sjökommendering till mer eller mindre avlägsna farvatten.
Massarméer ute i europa
Mot slutet av 1800-talet började värnpliktiga massarméer allt mer dominera den militära utvecklingen på den europeiska kontinenten. Den indelta krigsmakten, skapad för försvaret av 1600-talets stormaktsvälde, framstod som föråldrad. År 1901 ersattes indelningsverket av det värnpliktsförsvar som vi alltsedan dess haft i Sverige. Under de följande åren tömdes många soldattorp, men andra indelta soldater stannade kvar i tjänst ännu en lång tid. Först år 1982 avled den siste indelte soldaten i Sverige. Nästan ett sekel efter det att de indelta knektarna slutade stampa sandjorden på övningshedarna eller bröt jorden kring sina små torp, lever spåren av deras verksamhet på många sätt fortfarande kvar i dagens svenska samhälle.
Framtiden – yrkessoldater?
I dag har värnpliktsarméns vara eller icke vara åter ställts på sin spets. Från politiskt håll synes frågan om den allmänna värnplikten ur demokratisk synvinkel vara en helig ko som inte får röras, samtidigt som vissa analytiker kräver professionalism i att hantera allt mer avancerad högteknologisk krigföring och det samhällsekonomiska underlaget för ett försvar baserat på allmän värnplikt ifrågasätts.
Texten om vår indelte soldat, av Patrik Nilsson, återfinns i Pennan och svärdet och har duplicerats med tillstånd till Fjf via Svenskt Militär Historisk Bibliotek 2020-08-18 .